Får demenssjuka kontinuerligt stöd?

Personer med demenssjukdom är en utsatt patientgrupp. Får de och deras anhöriga det kontinuerliga stöd som de behöver? Det ville ST-läkaren Katarina Holmgren försöka få svar på. Av resultatet framgår bland annat att drygt 60 procent av personer med demenssjukdom hade fått minst ett återbesök per år till läkare.

Demenssjukdomar tillhör några av de vanligaste kroniska sjukdomarna bland
äldre i Sverige, och drabbar cirka 8 procent bland alla som är 65 och äldre. Patienter med demenssjukdom har svårt att själva ta ansvar för sitt vårdbehov,
på grund av nedsättningar i sin kognitiva förmåga. Sjukdomarna har därför stor inverkan inte bara på individen utan också på dess anhöriga. I de nationella riktlinjerna för demenssjukdom rekommenderas att uppföljning görs minst en gång per år, men hur väl denna rekommendation faktiskt följs är mer oklart.

ST-läkaren Katarina Holmgren tog sig an att undersöka om patienter med demenssjukdom på Kista vårdcentral följts upp enligt de nationella riktlinjerna
samt om det fanns skillnader i uppföljningsfrekvens mellan olika åldersgrupper.
– Min känsla var att vi inte är särskilt bra på att följa upp patienter med demens. Så jag ville undersöka, hur gör vi egentligen – hur ofta träffar vi dem och vad gör vi när vi träffar dem? Följer vi de nationella riktlinjerna?, säger Katarina Holmgren.
Arbetet genomfördes inom ramen för Katarinas vetenskapliga ST-projektarbete under våren 2019.

Förbättringspotential

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att en sammanhållen multiprofessionell uppföljning ska ske minst en gång per år; oftare om det sker en snabb försämring 25 AT & ST eller om det finns någon annan komplicerande
faktor. Katarina gick igenom två års patientjournaler på Kista vårdcentral, från februari 2017 till februari 2019, i en så kallad journalbaserad tvärsnittsstudie.
Strategin var att se vilka läkarbesök som faktiskt genomförts. Totalt inkluderades 24 deltagare.
– Det är viktigt att gå igenom patientens läkemedel för att se om det finns något läkemedel som kan tänkas inverka negativt på kognitionen? Men också anhöriga och deras upplevelser och situation är en viktig del av mötena. Det kan vara ett tungt arbete att vårda någon med demens, säger Katarina.

Katarina fann att 63 procent av studiedeltagarna hade fått minst ett återbesök
per år till läkare där demensdiagnos registrerats.
– Det var ungefär som jag hade väntat mig: vi är halvbra på att följa upp våra patienter, men vi kan bli bättre, konstaterar hon.
Enligt Katarina finns stor förbättringspotential särskilt vad gäller uppföljning och dokumentation av körkortsinnehav/lämplighetsbedömning, MMSE-SR (ett
test som mäter kognitiva funktioner och förändringar i dessa) och samsjuklighet.

Ett av Katarinas främsta mål med studien var att kunna bidra till verksamhetens kontinuerliga förbättringsarbete. Hon hoppas också kunna främja en etisk diskussion kring prioriteringar av besökstider på vårdcentralen.
– Det är viktigt att vi får till ett bra flöde. Att vi tar ansvar för att kalla patienten – det ansvaret ligger inte på patienten eller på deras anhöriga, betonar Katarina.
Ingenting är helt bestämt ännu, men hon har tankar och förhoppningar på hur man skulle kunna gå vidare.
– De lokala rutinerna skulle exempelvis kunna specificera att patienter och anhöriga ska få träffa en sjuksköterska innan läkarbesöket för att genomföra
MMSE-SR, stämma av vilka läkemedel patienten tar, kontrollera vikt, blodtryck och besvara en anhörigenkät. Det skulle kunna öka kvaliteten på återbesöken och vara till gagn för såväl patient som läkare, avslutar Katarina.