Våldet som sällan får ett namn bland unga

Många unga lever med våld i en partnerrelation utan att själva kalla det våld – och utan att bli upptäckta i vården. Det kan börja med kontroll via mobilen och sociala medier, men utvecklas till psykiskt, sexuellt eller fysiskt våld. Nu lanserar Akademiskt primärvårdscentrum ett nytt stödmaterial som ska hjälpa yrkesverksamma att identifiera våld och föra samtal med unga.

Läs & rapporten i sin helhet eller ladda ner >>

Det börjar ofta i det som uppfattas som omsorg: ett krav på att svara snabbt, en fråga om lösenordet, en kommentar om vem man träffar. För många unga är det först långt senare som relationen börjar kännas begränsande – och ännu senare som den får ett namn.

Mot den bakgrunden har Region Stockholms kunskapscentrum för våld i nära relationer vid Akademiskt primärvårdscentrum, i samverkan med Botkyrka ungdomsmottagning, tagit fram ett nytt stödmaterial för yrkesverksamma. Materialet lanserades vid ett halvdagsseminarium den 28 januari och riktar sig till personal inom vård och samtalsverksamhet som möter ungdomar i stödjande och behandlande samtal.
– Vi har sett ett behov av ett konkret samtalsstöd för dem som möter unga i vården, säger Ylva Elvin-Nowak, enhetschef vid Region Stockholms kunskapscentrum för våld i nära relationer vid Akademiskt primärvårdscentrum. Det största misstaget är att tro att våldet ser annorlunda ut bara för att relationen är ung. I grunden är mekanismerna desamma.

Från vänster: Ylva Elvin-Nowak, Isabella Agah och Micaela Ugarte Tapia – tre av artikelförfattarna bakom rapporten som lanserades den 28 januari.

Ett stöd för samtalet

Stödmaterialet är uppbyggt kring tolv teman och innehåller visuella modeller som kan användas i samtalsrummet, bland annat våldscykeln och makt- och kontrollcirkeln. Av säkerhetsskäl ska materialet inte tas med hem av den våldsutsatta ungdomen.

Budskapet är konsekvent: våld ska kallas våld, ansvaret ska placeras hos förövaren – och behandlaren ska stå kvar, även när ungdomen tvekar.
– Vi kan inte kräva mod av unga om vi inte själva vågar fråga, säger Ylva Elvin-Nowak. Samtalet är ofta första steget bort från våldet.

Materialet är inte tänkt att ersätta behandling eller följa en specifik metod, utan fungera som ett stöd i det ordinarie psykosociala arbetet.
– Det är ett stöd för samtalet, inte ett facit, säger Karin Tegnerud, verksam vid Region Stockholms kunskapscentrum för våld i nära relationer och hälso- och sjukvårdskurator på Handens vårdcentral. 

Psykiskt våld vanligast

Enligt flera svenska undersökningar har omkring hälften av unga i åldern 15–24 år någon gång utsatts för våld i en partnerrelation. Psykiskt våld är den vanligaste formen, ofta i kombination med digital kontroll.

Våldet börjar sällan med slag. I stället handlar det ofta om kontroll: svartsjuka, krav på tillgänglighet, begränsningar av vem man får träffa och vad man får lägga upp. I materialet beskrivs hur sådana beteenden ofta tolkas som omtanke eller kärlek, samtidigt som gränserna för vad som är acceptabelt successivt förskjuts.
– Många tolkar kontroll som kärlek, säger Karin Tegnerud. Det är därför vi måste prata om vad en jämlik relation faktiskt innebär.

Mobilen som arena

Mobiltelefoner och sociala medier beskrivs som centrala arenor för våld i ungas relationer. Där kan kontroll, övervakning och hot pågå utan pauser – och utan tydliga gränser.
– Digital kontroll är ofta normaliserad och gränslös, säger Isabella Agah, hälso- och sjukvårdskurator som deltog i arbetet med rapporten och som i dag arbetar på Lerums ungdomsmottagning. Många tänker att det är så relationer fungerar – att dela lösenord, svara direkt eller hela tiden visa var man är.

Hon menar att professionellas uppgift är att hjälpa unga att se mönster, snarare än att fastna i enskilda handlingar.
– Våld handlar inte alltid om slag, utan om makt. Om att någon annan gradvis tar kontroll över ditt liv, ofta via mobilen.

Normalisering och ambivalens

Ett återkommande tema i stödmaterialet är hur våld normaliseras och introduceras stegvis. För unga med begränsad erfarenhet av relationer kan gränserna snabbt förskjutas. Våldet kan också varvas med perioder av värme och försoning, vilket bidrar till skuld, skam och ambivalens.
– Många unga har motstridiga känslor kring sin partner, säger Karin Tegnerud. Det är viktigt att förstå det i samtalet och inte tolka tvekan som brist på insikt.

Att som behandlare stå kvar trots ambivalens är ofta avgörande – men också krävande.
– Det kräver tålamod och en hög tolerans för osäkerhet, säger Micaela Ugarte Tapia, kurator på Botkyrka ungdomsmottagning. Förändring i våldsamma relationer är sällan linjär. När vi vågar stanna kvar över tid, även när ungdomen normaliserar eller försvarar relationen, byggs tillit.

Först då vågar många börja utforska sina egna känslor.
– Rädsla, skuld och förvirring kommer ofta senare, när ungdomen inte känner sig pressad att fatta beslut som hen ännu inte är redo för.

När professionella måste agera

Att lämna en våldsam relation är sällan enkelt och sker ofta i flera steg. Rädslan för att våldet ska eskalera är en vanlig orsak till att unga stannar eller återvänder, särskilt i samband med separation.

Rapporten slår fast att dödligt partnervåld bland unga är ovanligt, men inte obefintligt. Varje år dödas ett par tjejer av en manlig partner. Särskilt allvarliga risktecken är strypvåld, sexuellt våld, eskalerande kontroll och hot om självmord.
– Det är här professionella måste våga agera snabbt, säger Ylva Elvin-Nowak. Att inte göra något kan vara farligare än att göra fel.

I vissa situationer behöver professionella agera även när ungdomen motsätter sig det, till exempel genom att göra en orosanmälan.
– Vi har varit med om situationer där en anmälan behövt göras trots starkt motstånd, säger Micaela Ugarte Tapia. I de flesta fall har ungdomen fortsatt att ta kontakt och i efterhand kunnat förstå att anmälan grundade sig i omsorg och ett professionellt ansvar.

Samtidigt riktar hon ett budskap direkt till unga som tvekar inför att söka hjälp.
– Många tror att de måste ha ett färdigt ”manus” eller veta exakt vad de ska säga, säger Isabella Agah. Då brukar jag vara tydlig med att det är mitt ansvar att leda samtalet. Det räcker att kunna säga: ”Jag vet inte vad det här är – men det känns inte bra.”

Läs & rapporten i sin helhet eller ladda ner >>

Mer från Region Stockholms kunskapscentrum för våld i nära relationer vid Akademiskt primärvårdscentrum:
Pilotprojekt ska sänka tröskeln mellan vård och polis vid våld i nära relationer >>

"Det psykiska våldet kan vara allvarligare än det fysiska" Intervju i DN med Ylva Elvin-Nowak >>