"Jag är inte sjuk, men heller inte helt frisk" – studie ger inblick i varför prediabetes sällan prioriteras

Prediabetes är ett tidigt tecken på ökad risk för typ 2-diabetes, men diagnosen upplevs olika från vag och ofarlig till allvarlig beroende på hur diagnosen kommuniceras från vården. En studie av Katri Harcke vid Liljeholmens universitetsvårdcentral pekar på att många identifierade behovet av stöd för att ändra sina vanor – och att tydligare kommunikation och mer individanpassat stöd skulle kunna spela en viktig roll för att förebygga sjukdom.

 

Varningsklockan som inte hörs

Prediabetes är ett förstadium till typ 2-diabetes, där blodsockret börjat stiga vilket beror på insulinbrist och insulinresistens. Utan åtgärder utvecklar omkring 70 procent typ 2-diabetes – som i sin tur kan leda till allvarliga komplikationer som hjärt-kärlsjukdom, njursvikt, nervskador och synförlust. Trots att förändringar i levnadsvanor kan halvera risken visar forskning att för vården är det en stor utmaning med att nå fram.

En studie av Katri Harcke, doktorand vid Karolinska Institutet och distriktssköterska vid Liljeholmens universitetsvårdcentral, belyser varför.

I studien intervjuades 21 personer med prediabetes. Många beskrev tillståndet som svårt att förstå – att varken vara riktigt sjuk eller helt frisk. Den otydliga diagnosen och hur den kommuniceras väckte snarare förvirring än motivation. Två återkommande teman identifierades:

1. Prediabetes uppfattas som ett tillstånd mellan hälsa och sjukdom, vilket gör det svårt att agera.
2. Många känner att de bär hela ansvaret själva, men saknar stöd från vården.

– Beroende på hur diagnosen kommunicerades kunde det endera leda till en väckarklocka eller till osäkerhet och att inte ta det på allvar. Många ville förändra sina vanor men saknade vägledning, bekräftelse och kontinuerligt stöd, säger Katri Harcke.

Katri Harcke.

Vården behöver bli tydligare och mer lyhörd

Av studien framgår även att hur diagnosen kommuniceras spelar stor roll.
– Om prediabetes förklaras tydligt och med empati ökar chanserna att individen tar sjukdomsrisken på allvar. Flera deltagare efterlyste konkret vägledning, men också emotionellt stöd – att bli lyssnad på och tagen på allvar, säger Katri Harcke.

Nästa steg: Utforma vården tillsammans med patienterna

Forskarna bakom studien går nu vidare med att utveckla ett nytt stöd för personer med prediabetes. I en så kallad codesign-fas ska patienter och vårdpersonal gemensamt ta fram en modell för beteendestöd i primärvården, baserat på de behov som framkommit i intervjuerna.
– Syftet är att ta fram ett konkret, personcentrerat verktyg som kan användas i det vardagliga mötet mellan patient och vårdgivare. Ambitionen är att göra det lättare att agera i tid – innan prediabetes utvecklas till sjukdom – och därmed minska risken att fler utvecklar typ 2-diabetes, avslutar Katri Harcke.