Nya fynd ger hopp om svårupptäckt kvinnosjukdom

En doktorsavhandling av gynekolog Johanna Andersson vid AVC Liljeholmen visar för första gången att behandling med läkemedlet bromokroptin kan göra stor skillnad för de många kvinnor som drabbas av sjukdomen adenomyos. Resultat visar också på svårigheten att ställa diagnosen, även för erfarna läkare. Upptäckterna är viktiga pusselbitar i fortsatt forskning samtidigt som de kan bidra till förbättrad diagnostik och behandling.

Adenomyos är en sjukdom närbesläktad med endometrios som ger smärtsamma menstruationer och rikliga blödningar och försämrad livskvalitet. Men trots att adenomyos är vanlig upplever många kvinnor att de möts av oförståelse och okunskap och det kan dröja flera år innan de får rätt diagnos och behandling.

Det vill Johanna Andersson, gynekolog och enhetschef på Liljeholmens gynekologmottagning inom AVC Liljeholmen, ändra på. Nyligen doktorerade hon med mål att förbättra utredning och behandling av den svårupptäckta sjukdomen.
– I dag lever tusentals kvinnor med rikliga menstruationer, kanske helt i onödan. Fick dessa kvinnor hjälp i tid skulle det spara mycket lidande och bekymmer för de drabbade. Med hjälp av ökad kunskap inom både primärvård och övrig hälso- och sjukvård kan fler få en tidig diagnos och behandling med minskat lidande som följd.

Bromokroptin testat för första gången

I dagsläget finns ingen specifik medicinsk behandling av adenomyos. Resultaten i Johanna Anderssons doktorsavhandling ger nytt hopp. Där har hon för första gången undersökt om läkemedlet bromokroptin, en erkänd dopaminantagonist kunde ha hämmande effekt på hormonet prolaktin. Prolaktinet har i tidigare djurstudier visat sig främja tillväxt av adenomyos i livmodern.

Totalt behandlades 23 kvinnor som hade rikliga blödningar på grund av adenomyos med bromokroptin. Deltagarna fick fylla i ett frågeformulär samt uppskatta smärta och blödningsmängd före och efter behandlingen samt genomgå ultraljuds- och magnetkameraundersökning. Forskarna mätte även prolaktinnivån i serum.

Resultaten är lovande. Efter 6 månaders behandling hade blödningarna normaliserats hos majoriteten av kvinnorna, smärtan hade lindrats betydligt och de flesta skattade sin livskvalitet högre. Ultraljudsundersökning visade även att väggtjockleken i livmodern minskade vilket kan vara ett tecken på att adenomyos var på tillbakagång.
–  Även om underlaget är litet är det en viktig pusselbit om adenomyos, där behandlingen med bromokroptin skulle det kunna göra stor skillnad för många av de drabbade kvinnorna. Men fler och större studier behövs för att fastställa fyndet, menar Johanna Andersson.

Svårt ställa diagnos

För att kvinnor med adenomyos ska få rätt hjälp behövs träffsäker diagnostik och samstämmig bedömning. Av avhandlingen framgår att röntgenologerna som bedömde magnetkamerabilderna var mer eniga i de enskilda tecknen på sjukdom jämfört med ultraljudsbedömarna, och att de som bedömde ultraljudsbilderna var mer eniga i sin slutgiltiga bedömning.
– Resultaten visar svårigheten att ställa diagnosen, även för erfarna läkare. Kriterier för vad som krävs för att ställa diagnosen behöver fastslås, så att svaren inte skiljer sig beroende på vem som tolkar bilderna. Men riktlinjer om vilka parametrar som krävs för diagnos av saknas idag, vilket skulle behövas. Som patient är det viktigt att få samma diagnos oberoende av vem som har bedömt bilderna, säger Johanna.

Johanna hoppas att hennes avhandling kan bidra till att fylla en del kunskapsluckor om adenomyos och att fler i hälso- och sjukvården kan dra nytta av hennes forskning.
– Inte minst är det viktigt att primärvården har kunskap om sjukdomen, eftersom det är dit många av kvinnorna vänder sig först, avslutar Johanna.

 

Publicerad 2021-06-21