Äldre kvinnor med osteoporos följs sällan upp visar ST-projekt

Drygt två tredjedelar av kvinnor över 70 år med konstaterad osteoporos i primärvården följs inte upp. Många är dessutom underbehandlade och få riskbedöms för framtida frakturer. Trots att det finns effektiv behandling och tydliga riktlinjer för handläggning av osteoporos. Det visar ett vetenskapligt projekt av ST-läkaren Simeon Sundelius vid Brommaplans vårdcentral.

Kotfrakturer som inte går att gipsa, krokiga ryggar, ständig smärta – och sorg över att inte kunna lyfta sina barnbarn. Osteoporos är en allvarlig folksjukdom som främst drabbar kvinnor efter klimakteriet. Obehandlad ökar risken för frakturer, försämrad livskvalitet och att dö i förtid.
– Vid exempelvis hjärt-kärlsjukdom är det en självklarhet att erbjuda patienter adekvat läkemedelsbehandling och regelbunden uppföljning. Men vid osteoporos är min bild att särskilt de äldre patienterna hamnar lite i skymundan. Därför är det viktigt att vi optimerar omhändertagandet, säger ST-läkaren Simeon Sundelius vid Brommaplans vårdcentral.

Simeon Sundelius

Han har nyligen avslutat ett vetenskapligt projekt, inom ramen för APC:s ST-program VESTA, som understryker problemets omfattning. Av Simeons resultat framgår bland annat att drygt 1,5 procent av alla listade kvinnor över 50 år på Brommaplans vårdcentral hade diagnosticerats med osteoporos, vilket anses lågt med tanke på att drygt hälften av alla kvinnor över 80 år anses vara drabbade av benskörhet.
– Mörkertalet är sannolikt mycket stort, konstaterar Simeon Sundelius.

I projektet har Simeon använt patientdata om kvinnor som diagnosticerats med osteoporos under åren 2017 till 2020. Totalt inkluderades 47 kvinnor i åldern 50–70 år och 156 kvinnor i åldern 70–90 år som var listade på Bromma vårdcentral.
– Kvinnor som passerat klimakteriet löper en särskild ökad risk att drabbas av komplikationer eftersom kroppens östrogenhalt då minskar och leder till att skelettet försvagas, säger Simeon Sundelius.

Vad gäller behandling, riskbedömning och uppföljning är skillnaderna stora mellan grupperna. Av kvinnor över 70 år var det bara 60 procent som var under behandling mot benskörhet, jämfört med 94 procent i gruppen kvinnor i åldern 50–70 år.
– Här finns stor förbättringspotential, eftersom det finns bra och säkra benresorptionshämmare som ger starkare skelett, bromsar nedbrytning och ökar uppbyggnaden. Visserligen kan samsjuklighet och hög ålder ibland göra det olämpligt att ge läkemedel, men risken för biverkningar är låg i förhållande till behandlingsnyttan om man fokuserar på att behandla patienter med mycket hög frakturrisk, menar Simeon Sundelius.

Användningen av det webbaserade riskvärderingsverktyget FRAX (Fracture Risk Assessment Tool) och bentäthetsmätning med röntgenmätningen DXA rekommenderas i riktlinjer, och har även visats medföra att fler får behandling och följer den. Trots det hade bara 28 procent av kvinnorna över 70 år i ST-projektet genomgått FRAX, jämfört med 62 procent i åldersgruppen 50–70. En ljuspunkt var att DXA däremot användes i större omfattning som ett stöd för uppföljning och ställningstagande till fortsatt behandling, och skillnaderna mellan åldersgrupperna var även mindre påtaglig.

Enligt Simeon är det kanske mest uppseendeväckande resultatet den låga andelen uppföljningar bland kvinnor över 70 år, där så många som 67 procent inte hade någon dokumenterad eller planerad uppföljning. I gruppen 50–70 år var siffran bättre, 30 procent.
– Kvinnorna har sällan någon fast kontakt som följer upp osteoporosen. Det belyser vikten av att förbättra uppföljning och öka motivationen hos patienter att fullfölja behandlingen, säger Simeon Sundelius.

Även om det finns enskilda ljuspunkter är den övergripande bilden nedslående menar Simeon.
– Resultaten bekräftar de iakttagelser jag själv har gjort kliniskt. Vi är dessvärre inte sämre än någon annan, läget ser ut på liknande sett både regionalt, nationellt och internationellt. Det positiva är att om det upptäcks i tid kan man relativt enkelt förbättra det, säger Simeon Sundelius.

Men varför har det blivit så här? En anledning kan enligt Simeon vara att läkaren inte i första hand tänker osteoporos i ett möte med en äldre ofta multisjuk patient.
– Patienten söker inte själv för osteoporos utan har andra mer ”akuta” bekymmer. Tiden räcker inte till och det är ett pressat tidsschema på mottagningen, man har helt enkelt inte tid att fördjupa sig i frågan om osteoporos. Det kan även vara så att läkaren tycker det känns olustigt att sätta in fler läkemedel till patienter som redan står på flera andra läkemedel, säger Simeon.

Ett annat problem är dålig följsamhet bland dem som ordinerats denna typ av läkemedel.
– Tyvärr ser vi bland de som fått diagnos och behandling att de slutar ta sina mediciner efter en tid. Sannolikt för att de har fått för lite utbildning och kunskap om sin sjukdom. Injektionsbehandlingar som ge en gång per år med läkemedel som zoledronsyra gör det enklare att få en följsamhet till behandlingen och underlättar uppföljning, säger Simeon Sundelius.

Har resulterat i fler åtgärder

Ett möjligt sätt att angripa problemen är redan i gång på Bromma vårdcentral som en del i ett kvalitetsarbete och som ett resultat av Simeons projektarbete.

Två ST-läkare och en distriktssköterska ska inom kort testa en modell för att fler ska få hjälp. Distriktssköterskan kommer att erbjuda de kvinnor över 70 år som redan utvecklat osteoporos och som saknar uppföljning ett videomöte där de får information om osteoporos, FRAX, DXA, läkemedelsbehandling, fysisk aktivitet, rökstopp och fallpreventiva åtgärder. Utrymme ska även ges till egna funderingar och frågor.
– Vi hoppas så många som möjligt nappar på erbjudandet och vill veta mer om benskörhet, vad de själva kan göra för att slippa frakturer och vilken hjälp vi kan ge. Vi börjar i liten skala, säger Simeon Sundelius.

På gång är även att informera övriga kollegor på vårdcentralen om resultaten i ST-projektet och diskutera framtida åtgärder.
– Det är viktigt att få en struktur för att ta upptäcka, behandla och följa upposteoporos och att alla som möter våra äldre patienter deltar och är aktiva i arbetet om vi ska förbättra situationen, säger Simeon.

Han uppskattar mycket att ha genomfört det vetenskapliga ST-projektet.
– Det har varit spännande, intressant och givande att få fördjupa sig i ett ämne med förankring i min egen kliniska vardag, diskutera och ta del av andras projekt. Det har också varit bra att fräscha upp kunskaperna i statistik och forskningsmetodik.

För att få ut något av sitt ST-projekt lyfter Simeon fram vikten av att tidigt avgränsa sig och fokusera på ett problem eller medicinskt område man tycker är intressant. Det är även klokt att man funderar kring vad arbetet skulle kunna leda till, förbättring eller förändring av vården på den egna enheten exempelvis.
– Jag har haft mycket fint stöd från både min vetenskapliga och kliniska handledare. Min verksamhetschef har också visat stort intresse för att gå vidare med insatser för att förbättra vården av osteoporos på min vårdcentral, avslutar Simeon Sundelius.